piezes

Kvällsdravel


Att le har alltid varit enklare än att förklara varför hon är ledsen. Varför hon har gått alla dessa år i tystnaden, rädd för att komma någon nära, rädd för att lita på någon och rädd för att någon ska svika henne igen. Hon var så rädd att hon till slut bara log mot dig, utan att avslöja att du aldrig skulle få komma henne nära.

Hon sades vara stark. Hon sades vara klok. Hon sades klara vad som helst. Men innerst inne var hon trött. Det kändes som om hon gick och väntade på något som inte skulle hända. Eller väntade på det som till slut skulle knäcka henne helt. Hon kände sig ensam. Okapabel till att lita på dem runt omkring henne. Hon var alltid på sin vakt. Det kändes som om ingen förstod henne på riktigt. Det kändes som att de som försökte lära känna henne till slut tröttnade. Hon har aldrig känt sig sedd. Det är en längtan hon bär inom sig. En längtan efter någon som ser hennes rädsla. Någon som ser henne bakom leendet. Någon som kramar om henne. Någon som lovar att hjälpa henne börja tro igen. Börja tro på att en vänskap kan vara äkta. Börja tro på att hennes felsteg inte speglar vem hon är. Börja tro på kärlek. Börja tro på sig själv. För sig själv har hon slutat trott på för längesen.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas