piezes

Stockholm


Det är en sorglig dag idag. Jag var nog inte ensam om att chockas rejält igår. Trots vetskapen om att detta var något som hota oss. Jag kom till jobbet i vanlig ordning strax efter två och pratade med min kollega och chef. Vi pratade jobb och planerade inför sommaren. Jag gick och pysslade med lite arbetsuppgifter och när jag kom tillbaka upp till gymmet hörde jag att ljudet på en av våra TV-apparater var på. Det brukar aldrig vara på. Min kollega stod och titta på TV:n, frågade mig om jag hade hört...

Hört vad? Jag är tyvärr ingen person som följer nyheter på sociala medier eller Tv. Just för att jag blir så illa berörd och känner maktlöshet kring allt som sker. Men nu slänger jag en blick på Tv:n och läser rubriken "Misstänkt terrordåd i Stockholm" och jag känner med ens ett illamående stiga. Fan, det var bara en tidsfråga tänkte jag och sa högt; Vad i helvete, vafan är det som har hänt? 

Vi fortsatte att följa det som skedde på Tv:n, jag som skulle jobba och min kollega som skulle gå hem. Tiden stannade liksom upp trots att klockan fortsatte gå, tiden blev oväsentlig, obetydlig. Min mobil visade notiser från min vän i Hong Kong som bad att jag var säker och långt ifrån Stockholm. Min kollega prata med sin dotter som var i närheten av platsen. Ingenting runt omkring oss spelade så mycket roll längre. Mitt arbete kom ur fokus helt och hållet. 

Sen slog rädslan och illamåendet till igen. Tre bekräftade döda. Människor har dött idag. Människor som tagit helg för den här veckan och som var på väg hem till sina respektive för att fira den. Men som aldrig kom hem. Det är vidrigt. Det är fruktansvärt. Det är svårt att ta in. Å jag kan inte släppa tanken på att det kändes som att det bara var en tidsfråga. Vad görs egentligen för att förebygga terror? Går det ens? Går det ens att förhindra att en människa (läs ondska) tar sig rätten att utföra en sådan fruktansvärd gärning? Vad händer nu? 

Men precis som vi fick höra under kvällen igår och idag får vi inte låta denna ondska segra. Vi har fantastiska människor där ute. All heder till de som fanns på platsen för att gå emot ondskan så att andra kunde fly den. All heder till den vackra taggen #openstockholm och de som stod bakom den. All heder till offren och deras anhöriga. Vi måste vara starkare. Vi måste gå ihop och inte vara rädda. Sprida kärlek, ta hand om varandra och aldrig förlora hoppet om att det är de goda som kommer gå vinnande ur den här striden. Idag tänder jag ett ljus vid min ros, 7 april 2017. Den dagen en man tog sig friheten att såra en stolt stad och ta liv, men som olyckligtvis för honom bara blivit starkare.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas