piezes

Igår

Jag vaknade upp igår och jag hade ångest. Det var längesedan nu som jag känt så, men å så välbekant det var. Trycket över bröstet, känslan i kroppen samt känslan av att vara skör. Så skör att om någon hade sagt fel saker eller om något avvikande hänt skulle fått mig att bryta ihop. Tänk att det kan bli så? Det här var ändå något som jag kände och levde med varje dag i flera år, men ändå blir känslan så påtaglig. Som om jag glömt bort hur det känns, men ändå inte. 

Jag tog en promenad. Det brukar hjälpa. Dock var vädret ute kvavt och det kändes i stället som om jag skulle kvävas. Jag blev illamående. Jag sprang upp för backarna, i hopp om att lämna lite av ångesten kvar vid botten av dem. Men det fungerar inte så. När jag till sist kom hem var jag skakig och svettig. Jag är inte övertygad om att allt svett var på grund av promenaden jag just tagit. Skakig var jag fram till jag stod vid skåpet på jobbet. "Jag måste bara få något annat att tänka på", sa jag högt och stängde igen skåpet. 

För jag vet om det. Att jag behöver fly min ångest. Jag har inte modet att leva ut den eller analysera varför den uppstod. Jag måste bara bort. Tänka på något annat, göra något annat eller vara med någon annan. Det fungerar, det är tryggt och känt. Nackdelen är att jag måste hålla igång, hålla det tyst under ytan. Annars är det lätt att det smyger sig uppåt igen. Jag tycker verkligen inte ångest går att förklara. Jag vet inte heller om det finns ett recept för att bli av med den eller ett rätt sätt att hantera den. Jag vet bara att den finns där ibland. Mer sällan nu, men exakt lika smärtsam. Å jag vet också, att de värsta gångerna att få ångest är just dessa. När du inte har en jävla aning om varför.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas