piezes

Kategori: Kvällsdravel

28 april 2017


Förändringar. Att lämna en trygghet. Jag hatar det. Även fast jag vet att valen jag gör är rätt. Trots att jag vet att det är vad jag vill, så får sådana här beslut mig ändå att må kasst. Framtidsångest är nog en passande bemärkelse eller kanske bara en ångest kring något obekant. Från att lämna något bra, tryggt och känt till att ge sig in i något okontrollerbart och okänt. En ovisshet som ger mig ångest. En rädsla för att jag begått ett stort misstag och vänt ryggen åt den enda fasta punkt jag haft i mitt liv på länge. En rädsla för förändring.



Det infinner sig en känsla av tomhet hos mig. Samt en oro kring vad som komma skall. En ångest kring hur det blir nu. Som troligen kommer hålla i sig i några dagar. Som troligen kommer vilja tvinga mig ligga sömnlös för att bygga upp strategier och förbereda mig för allt som kan gå fel. För det kan sluta i katastrof, eller hur? Du kan ha hamnat helt fel. Du kanske inte trivs, vad gör du då? Står du ut? Säger du ifrån? Men det finns ingen återvändo nu, du vet det va? 



Tankar, känslor. Jag hatar er också. Ni som gör mig så förvirrad. Ni som får mig att inte kunna avgöra vad som är rätt och fel, dåligt eller bra. Ni som skapar ångest hos mig. Å ni som så många gånger tidigare har hindrat mig från att genomföra just den här typen av beslutet jag gjort nu.



För jag vet och jag ska övertyga er också om att detta kommer bli bra. Det är vår dröm, minns ni inte det? Det är vad vi drömt om sen vi lekte veterinär med våra gosedjur och den gången vi försökte dressera myrorna ute på gräsmattan. Vi är så nära nu, så nära det vi sett oss själva göra sen vi var små. Våga inte tveka. Våga inte försöka övertyga mig om att detta är fel. För ni kan verkligen få mig att må så jävla dåligt. Men jag har bestämt mig och den här gången tänker jag inte lyssna på er!

Kvällsdravel


Att le har alltid varit enklare än att förklara varför hon är ledsen. Varför hon har gått alla dessa år i tystnaden, rädd för att komma någon nära, rädd för att lita på någon och rädd för att någon ska svika henne igen. Hon var så rädd att hon till slut bara log mot dig, utan att avslöja att du aldrig skulle få komma henne nära.

Hon sades vara stark. Hon sades vara klok. Hon sades klara vad som helst. Men innerst inne var hon trött. Det kändes som om hon gick och väntade på något som inte skulle hända. Eller väntade på det som till slut skulle knäcka henne helt. Hon kände sig ensam. Okapabel till att lita på dem runt omkring henne. Hon var alltid på sin vakt. Det kändes som om ingen förstod henne på riktigt. Det kändes som att de som försökte lära känna henne till slut tröttnade. Hon har aldrig känt sig sedd. Det är en längtan hon bär inom sig. En längtan efter någon som ser hennes rädsla. Någon som ser henne bakom leendet. Någon som kramar om henne. Någon som lovar att hjälpa henne börja tro igen. Börja tro på att en vänskap kan vara äkta. Börja tro på att hennes felsteg inte speglar vem hon är. Börja tro på kärlek. Börja tro på sig själv. För sig själv har hon slutat trott på för längesen.

Kvällsdravel - the meaning of control

Jag älskar december. Men ibland kan den göra mig galen också. Det är så mycket som vi ska och vill hinna med under denna månad samtidigt som vi mitt i allt ska finna ro att njuta också. Det är på få dagar det ska hinnas med mycket och jag känner mig stressad ikväll!

Jag är känslig för stress, eller snarare otroligt känslig för att mista kontroll. Så fort jag inte har saker svart på vitt, en plan eller någon form av visuell kontroll så triggar det igång min ångest och oro. Speciellt i samspel med andra. Jag har varit så under en lång tid och jag tror det beror mycket på att jag inte litar på människor. Vilket också har sina anledningar, men som jag tror är en stor bov i dramat. Jag intalar mig att jag måste vara med och påverka saker själv, för att jag inte litar på att någon annan kan lösa det. Speciellt när det handlar om mig eller något jag är involverad i. Jag kan inte vara spontan, jag kan inte "se hur det går" och jag kan inte släppa den där kontrollen och planeringen. 

Ni kan ju tänka er själva vem jag var under grupparbeten i skolan? Jag har tagit på mig så mycket ansvar genom åren, onödigt ansvar som gjort mig trött och ibland väldigt ledsen. Men det var alltid så att trots frustrationen så vågade jag inte lämna det ifrån mig eller helt enkelt skita i det. För det är en del av mig; hon som vill vara duktig, hon som vill göra alla nöjda, visa sig ansvarsfull, visa sig ambitiös och visa sig duglig. 

Sen är jag inte dålig på att samarbeta med människor, missförstå mig inte. Jag lyssnar och tar gärna åt mig av andras åsikter. Men det var som i skolan; att placera en A-elev med tre elever som satsar på E blir inget annat än kaos för den som vill ha högt betyg. Hela ansvaret och arbetet läggs på A-eleven och du har inget val än att anta dig det - om du inte nöjer dig med lägre betyg? Men under hela din skoltid har du inte gjort det och du litar inte på att någon annan tar det ansvaret - så vad gör du? Jo, du delar ut uppgifterna, ser till så alla gör sitt för att sen sitta kvällen innan redovisningen och skriva rent varje persons arbete.

Jag vet att detta är ett problem. För det sker även utanför skolan. Jag antar mig uppgifter, intalar mig skyldigheter och klandrar mig själv för misslyckanden som jag egentligen inte bär ansvaret för. För att bära på ängslan av att inte lita på någon och samtidigt inte kunna hantera misslyckanden gör en bara väldigt orolig. Så ibland önskar jag att jag kunde fått hamna med A-eleverna. Så vi hade kunnat dela kunskap och lära oss av varandra. I stället för att leva upp till något som skulle representera fyra personers gemensamma arbete.

Upp