piezes

Kategori: Personligt & tankar

Träningen som inte syns utåt


Trots att jag inte skriver så mycket numera om när jag varit och tränat så är det något jag gör så regelbundet som 5-6 dagar i veckan. Jag vet egentligen inte varför jag kom ifrån ämnet. Kanske kände jag mig tjatig. Men mest var det nog för att det finns en stor skala som skriver så mycket mer och bättre om träning än mig. Så jag kände mig överflödig, rent av otillräcklig.

Dock tycker jag många offentliga profiler inom träning har gått lite överstyr. Det finns ett fåtal som jag fortfarande följer. Men på de flesta är det låg fettprocent, viktigt med synliga muskler, sportdryck och bananpannkakor. Vilket jag tycker gör att den mer genuina träningen kommer i skuggan. Jag syftar på den som utförs till vardags av oss, av mig. Som inte har tiden eller som slutgiltigt mål att ha en så låg fettprocent som möjligt. Vi som inte kan få till de där vinklarna som gör att vår rumpa ser stor ut, eller får till det där ljuset som får våra armar att se tonade ut. Det är "current shape" och "form checks" överallt...

Jag tränar jäkligt mycket och jäkligt olika. Jag kör spinning, ATC, Core, Tabata, lyfter vikter, sliter på en crosstrainer såväl som i löpspåret. Min kropp har aldrig varit så vältränad och stark som den är nu. Men den ser inte ut som de vältränade kropparna på instagram. Varför? För min kropp är liksom många andras, så verkligheten ser ut. Min kropp äter pasta, vitt bröd och något sött där emellan. Den jobbar och sliter på ett aktivt jobb fem dagar i veckan nio timmar om dagen, utöver de timmar den tränas. 

Men ändå känner jag mig inte tillräcklig när det kommer till träning. Jag skulle aldrig bli en trovärdig träningsförebild. För de är på ett visst sett, de ser ut på ett visst sätt. De är ytliga, precis som sociala medier är idag. Jag vill absolut inte förminska dessa personers prestationer!! Jag är övertygad om att de jobbar hårt, äter strikt och kämpar varje dag. Enda skillnaden är att de får de att synas utåt. Deras kroppar är genetiskt byggda för att klara av den påfrestningen. Alla har olika lätt att gå ner i fett, bygga muskler osv, så är det bara. Jag är inte en av dem. Å tro mig när jag säger jag försökte, för det gick käpp rätt åt helvete då jag till sist fann mig själv inskriven i psykiatrivården.

Skriv under protesten!


Är ni lika mycket emot att kosmetika testas på djur som mig? Jag försöker aktivt delta i att skriva på protester och hålla mig uppdaterad kring vad jag kan göra för att bidra. Jag har bland annat skrivit på protester för hur djur transporteras runt om i världen. Den senaste protesten jag snappat upp och skrivit under är den som The Body Shop tillsammans med Cruelty Free International har. Visste ni att 80% av världens länder fortfarande tillåter djurtester? Som tur är finns inte Sverige med på den listan trots att det fortfarande finns animaliskt testade ämnen i vissa produkter. Vilket jag verkligen försöker läsa på och lära mig mer om. Samtidigt som jag aktivt vill vara emot det så finns det för mycket jag inte ens visste om! Vilket är helt sjukt egentligen...

Vill ni också skriva på denna protestlista? Det tycker jag ni ska!! Då hittar ni HÄR!

Grattis!


Maj är fylld av firanden för min del. Det är inte bara den första riktiga sommarmånaden, utan många i min närhet fyller även år. Hannis firade vi för två veckor sedan. Igår fyllde min fina mormor år. Som betyder så mycket för mig! Å idag fyller den här puddingen. Som jag spenderat så otroligt mycket tid med speciellt de senaste året. Vi har inte bara varit tre veckor i Thailand tillsammans utan hon har många gånger den senaste tiden varit en av dem som fått mig att stå stolt på mina ben och lärt mig en hel del. De gånger jag velat gett efter och varit totalt förkrossad har hon orkat lyssna. Obeskrivligt betydlig har den här personen blivit för mig. Hon förstår mig på ett sätt jag inte förstår mig själv ibland haha. En riktigt bra vän helt enkelt! 

Åkte över till henne under eftermiddagen med den här lilla bakelsen bara. Fikade en snabbis och kramade om henne. Fått ett glädjande besked idag också som jag tänkte berätta för er om i morgon! Är så pepp på nuet och sommaren just nu, det känns så sjukt underbart!

Låt oss slippa vakna upp till detta

Jag är så jäkla trött på att göra dessa inlägg. Att få vakna upp till ännu en morgon då en ondska bestämt sig för att ta människoliv och försöka sprida skräck i världen. Det är hemskt, det är tragiskt, det är omänskligt. Samtidigt som jag sitter här och känner en djup frustration känner jag samtidigt att jag aldrig skulle förstå. Jag skulle aldrig kunna tänka mig in i vad de som varit på platserna går igenom. I Paris, i Bryssel, i Stockholm, i Storbritannien... Jag har varit lyckligt lottad och fått se detta på avstånd och det gör mig tacksam, så otroligt jävla tacksam!

Men ett monster bestämde sig igår för att släcka liv. Ett monster tog sig friheten att bestämma vem som ska leva i den här världen vi delar. Terror gör mig så fruktansvärt illa till mods. Just för det är riktat mot enbart civila och oskyldiga. Det skulle kunna ske vem som helst, var som helst. Vi har alla skyldigheter mot vår planet och att någon ens vågar fortsätta begå sånna här dåd. Det gör så jäkla ont, det gör mig så jäkla förbannad!

Fem om mig

» Min favoritsmak på chips är salt och vinäger, älskar! 

» När jag var liten så snodde jag en hund. Ja, ni läste rätt haha! Jag tog alltså en hund som var lös med mig hem. 

» Jag älskar att göra matlådor! Eller så kanske jag bara är slö till när det kommer mat? Men när jag väl har tiden älskar jag att slå till stort med flera rätter och sen lägga ihop fina matlådor till mig själv. Satisfaction...

» Mitt favoritträningspass för tillfället är spinning! Just för att jag blir så jäkla slutkörd av det haha.


» Jag lyssnar och tittar fortfarande ganska mycket på disney. Kommer aldrig bli för gammal för filmerna känns det som. Å musiken i vissa filmer är bara så bra ärligt talat! Vilka är era favoritfilmer? Mina har alltid varit Tarzan, Mulan, Herkules och Hitta Nemo.

» Jag har fruktänsvärd dödsångets. Inte dödsångest för min egen död, utan för alla mina nära och kära. Drömmer ofta mardrömmar om att människor jag bryr mig väldigt mycket om går bort och vaknar då upp väldigt ledsen och ångestfylld.

28 april 2017


Förändringar. Att lämna en trygghet. Jag hatar det. Även fast jag vet att valen jag gör är rätt. Trots att jag vet att det är vad jag vill, så får sådana här beslut mig ändå att må kasst. Framtidsångest är nog en passande bemärkelse eller kanske bara en ångest kring något obekant. Från att lämna något bra, tryggt och känt till att ge sig in i något okontrollerbart och okänt. En ovisshet som ger mig ångest. En rädsla för att jag begått ett stort misstag och vänt ryggen åt den enda fasta punkt jag haft i mitt liv på länge. En rädsla för förändring.



Det infinner sig en känsla av tomhet hos mig. Samt en oro kring vad som komma skall. En ångest kring hur det blir nu. Som troligen kommer hålla i sig i några dagar. Som troligen kommer vilja tvinga mig ligga sömnlös för att bygga upp strategier och förbereda mig för allt som kan gå fel. För det kan sluta i katastrof, eller hur? Du kan ha hamnat helt fel. Du kanske inte trivs, vad gör du då? Står du ut? Säger du ifrån? Men det finns ingen återvändo nu, du vet det va? 



Tankar, känslor. Jag hatar er också. Ni som gör mig så förvirrad. Ni som får mig att inte kunna avgöra vad som är rätt och fel, dåligt eller bra. Ni som skapar ångest hos mig. Å ni som så många gånger tidigare har hindrat mig från att genomföra just den här typen av beslutet jag gjort nu.



För jag vet och jag ska övertyga er också om att detta kommer bli bra. Det är vår dröm, minns ni inte det? Det är vad vi drömt om sen vi lekte veterinär med våra gosedjur och den gången vi försökte dressera myrorna ute på gräsmattan. Vi är så nära nu, så nära det vi sett oss själva göra sen vi var små. Våga inte tveka. Våga inte försöka övertyga mig om att detta är fel. För ni kan verkligen få mig att må så jävla dåligt. Men jag har bestämt mig och den här gången tänker jag inte lyssna på er!

Änglar


Jag känner mig så sjukt skeptiskt. Samtidigt så otroligt troende. Kanske glädjer det mig, tanken på att det finns något mer? Att allt inte bara sker av slump och tillfälligheter? Något jag skulle kunna diskutera i timmar är det i alla fall. Men samtidigt en diskussionen som aldrig kommer leda till några konkreta svar.

Vad tror ni? Skulle vara kul att få höra era tankar kring ämnet! Jag har följt Det okända lite av och till under de åren de sänds. Jag tror på fenomenet, men inte programmet. Låter det flummigt? Det är troligen för att det är det också. Jag vill i alla fall påstå att jag tror det finns något mer, bara något mer... Ikväll kl. 21 börjar det här programmet på sjuan och jag måste bara se det. Jag måste se, jag måste veta mer. Kanske skyddas vi av något eller någon? Kanske de som lämnat oss finns kvar någonstans? Hur flummigt det än må vara så medger jag att tanken är så himla tillfredsställande, kanske rent av tröstande. 

Stockholm


Det är en sorglig dag idag. Jag var nog inte ensam om att chockas rejält igår. Trots vetskapen om att detta var något som hota oss. Jag kom till jobbet i vanlig ordning strax efter två och pratade med min kollega och chef. Vi pratade jobb och planerade inför sommaren. Jag gick och pysslade med lite arbetsuppgifter och när jag kom tillbaka upp till gymmet hörde jag att ljudet på en av våra TV-apparater var på. Det brukar aldrig vara på. Min kollega stod och titta på TV:n, frågade mig om jag hade hört...

Hört vad? Jag är tyvärr ingen person som följer nyheter på sociala medier eller Tv. Just för att jag blir så illa berörd och känner maktlöshet kring allt som sker. Men nu slänger jag en blick på Tv:n och läser rubriken "Misstänkt terrordåd i Stockholm" och jag känner med ens ett illamående stiga. Fan, det var bara en tidsfråga tänkte jag och sa högt; Vad i helvete, vafan är det som har hänt? 

Vi fortsatte att följa det som skedde på Tv:n, jag som skulle jobba och min kollega som skulle gå hem. Tiden stannade liksom upp trots att klockan fortsatte gå, tiden blev oväsentlig, obetydlig. Min mobil visade notiser från min vän i Hong Kong som bad att jag var säker och långt ifrån Stockholm. Min kollega prata med sin dotter som var i närheten av platsen. Ingenting runt omkring oss spelade så mycket roll längre. Mitt arbete kom ur fokus helt och hållet. 

Sen slog rädslan och illamåendet till igen. Tre bekräftade döda. Människor har dött idag. Människor som tagit helg för den här veckan och som var på väg hem till sina respektive för att fira den. Men som aldrig kom hem. Det är vidrigt. Det är fruktansvärt. Det är svårt att ta in. Å jag kan inte släppa tanken på att det kändes som att det bara var en tidsfråga. Vad görs egentligen för att förebygga terror? Går det ens? Går det ens att förhindra att en människa (läs ondska) tar sig rätten att utföra en sådan fruktansvärd gärning? Vad händer nu? 

Men precis som vi fick höra under kvällen igår och idag får vi inte låta denna ondska segra. Vi har fantastiska människor där ute. All heder till de som fanns på platsen för att gå emot ondskan så att andra kunde fly den. All heder till den vackra taggen #openstockholm och de som stod bakom den. All heder till offren och deras anhöriga. Vi måste vara starkare. Vi måste gå ihop och inte vara rädda. Sprida kärlek, ta hand om varandra och aldrig förlora hoppet om att det är de goda som kommer gå vinnande ur den här striden. Idag tänder jag ett ljus vid min ros, 7 april 2017. Den dagen en man tog sig friheten att såra en stolt stad och ta liv, men som olyckligtvis för honom bara blivit starkare.

Kvällsdravel


Att le har alltid varit enklare än att förklara varför hon är ledsen. Varför hon har gått alla dessa år i tystnaden, rädd för att komma någon nära, rädd för att lita på någon och rädd för att någon ska svika henne igen. Hon var så rädd att hon till slut bara log mot dig, utan att avslöja att du aldrig skulle få komma henne nära.

Hon sades vara stark. Hon sades vara klok. Hon sades klara vad som helst. Men innerst inne var hon trött. Det kändes som om hon gick och väntade på något som inte skulle hända. Eller väntade på det som till slut skulle knäcka henne helt. Hon kände sig ensam. Okapabel till att lita på dem runt omkring henne. Hon var alltid på sin vakt. Det kändes som om ingen förstod henne på riktigt. Det kändes som att de som försökte lära känna henne till slut tröttnade. Hon har aldrig känt sig sedd. Det är en längtan hon bär inom sig. En längtan efter någon som ser hennes rädsla. Någon som ser henne bakom leendet. Någon som kramar om henne. Någon som lovar att hjälpa henne börja tro igen. Börja tro på att en vänskap kan vara äkta. Börja tro på att hennes felsteg inte speglar vem hon är. Börja tro på kärlek. Börja tro på sig själv. För sig själv har hon slutat trott på för längesen.

Den där serien


Har ni också den där serien? Den som ni kan se om och om igen utan att tröttna, bara för att den är så sjukt bra? Min serie som stämmer på den beskrivningen har alltid varit House.

Jag har sett väldigt många bra serier och säkert serier som jag egentligen tyckt varit bättre. Men på något sätt faller jag alltid tillbaka till House, som jag brukar se om kanske varannat år - ibland varje. Jag har säkert tipsat om den förut, garanterat. Jag har till och med fått frågan varför just den? Varför tycker jag om den så mycket? För det är i min uppfattning inte ens så många som har sett den. Hur kan jag tycka den är bättre än både Friends, One Three Hill och Game of Thrones, som i princip alla har sett? Helt ärligt har jag ingen jäkla aning, haha! Kanske relaterar jag en del till House. Kanske relaterar jag mer till honom och karaktärerna i den här serien mer än någon annan? Kanske trivs jag med att titta på en serie som är mörk, men kantad av otroligt mycket sarkasm och humor? Kanske förundras jag över hur den får mig känna. Det ända jag är säker på är att jag sett den nu igen för nionde gången och jag redan vill starta säsong ett igen.

Text är den farligaste formen av kommunikation


Jag har suttit hela dagen och försökt skriva några ord angående den här dagen. Den dagen då alla i samhället, speciellt vi kvinnor borde vara tacksamma för hur långt vi har kommit i jämdställdhetsfrågan. Tacksamma för vad kvinnor genom historien har utkämpat för att få oss dit vi är idag. Men även bli inspirerade att fortsätta den här kampen i hela världen och tillsammans skapa ett samhälle med kärlek och respekt för varandra.

Klart jag har varit ute på sociala medier idag. Men bland alla hyllningar har jag även kommit över och läst en hel del skitsnack. Så ofantligt mycket skit! Människor som häver ur sig saker och hoppar på folk till höger och vänster på grund av olika påståenden, skämt eller uttryck. (Från alla kön är viktigt att nämna). Det gjorde mig inte det minsta inspirerad till att skriva ett fint inlägg om tacksamheten för att den här dagen finns. Utan har mest känt mig irriterad och otroligt omskakad av verkligheten. Har läst debatter och diskussioner som fått mig att må illa, har velat radera facebook inte bara en gång och varit så förvirrad i rätt och fel frågor. Men det är vad media gör med en, förvirrar om vad som är rätt/fel, sunt/osunt.

Jag blir också förskräckt över folks behov att hävda sig, över allt och heeela tiden! Jag har blivit uppfostrad att visa respekt, ha ett gott hjärta och en förståelse för att alla inte tycker och är som mig. Jag kan ha förståelse för om jag då istället framställs som en åskådare i bakgrunden, som inte kan stå upp för saker värt att försvara. Men jag vill se det som att jag väljer mina strider. Å en strid i ett kommentarsfält på Facebook är inte en strid jag kommer ta, av anledning att jag inte tror den kommer leda någonstans. Vet ni varför? För att människor sitter bakom en jäkla skärm! Å gör en det tror en uppenbarligen att en får skriva vad som helst. Vad som än skrivs kommer ändå tolkas fel av någon. Text är den farligaste formen av kommunikation. För en text kan läsas på tusen olika sätt. Varav erfarenhet jag har kommit att hata sms. Just för jag fått tagit så många strider med personer för att de vägrat prata med mig. Sms eller tystnad liksom, välj själv!


Vet inte ens vart jag vill komma eller hur jag ska avsluta detta tyvärr väldigt negativa inlägg. Var bara tvungen att skriva av mig lite och det hoppas jag ni har förståelse för. Ta hand om varandra. I morgon får ni följa med till "The Bat Cave" som var ett utav våra äventyr i Thailand, kika in då! Puss!

Aldrig VS alltid -lista


Vad skulle du aldrig...


Äta? - rått kött
Dricka? - Ren jägermeister 
Skoja om? - Cancer eller andra hemska sjukdomar
Vilja uppleva? - Att bli instängd i ett trångt utrymme
Kunna arbeta med? - Som musiker
Säga nej till? - Gratis god mat
Googla? - videos på djurplågeri, våld osv
Göra offentligt? - Då skulle det ju bli offentligt..?
Blogga om? - Mode-trender, är kass på mode.

Vad hittar man alltid/oftast…

På ditt skrivbord? - Min dator och min kalender
Under din säng? - Två lådor med bla min samling handmålade hästar, hästtidigar osv.
I din jackficka? - Läppsyl
Bakom din kylskåpsdörr? - Delar kylskåp med tre andra, men vill alltid ha morötter hemma!
Vid sidan av ditt handfat? - Oftast min hårborste
Högst upp i din bokhylla? - Ett underbart "diplom" från Hanna jag fick när jag fyllde 18, blir glad varje gång jag läser det.
I din träningsväska? - Hörlurar, massa papper med träningspass och mina nike skor såklart!
I dina tankar? - bla tankar på mat, träning, relationer och framtiden.

Min fina vän


Igår hade jag och tre andra tjejer en mysig kväll tillsammans på Oleary's. Vi åt god mat, pratade och så fick Frida denna lilla present ovan av mig och Sarah. Ville aldrig riktigt att kvällen skulle ta slut då det betydde att vi skulle säga hejdå till Frida på riktigt. Kramade om henne både en och två gånger innan jag åkte hem.💔

Är det något jag har fått lära mig och träna på genom åren är det att ta vara på sina känslor och låta sig känna dem. I några dagar nu har jag känt mig ledsen och det är väl helt okej när någon som betyder så mycket för en ska flytta ifrån en. Även om det handlar om något som är riktigt häftigt och jag samtidigt är glad för Fridas skull. Men jag måste få vara ledsen över det, för det är så jag känner. Så idag tänker jag acceptera det och vara lite ledsen.

Att tänka på

Läste något på instagram som jag tyckte va så bra! Jag tänkte börja detta inlägg med att återge det;

"Tänkte på en grej när jag var och tränade imorse. Det var helt folktomt, och jag var fullt medveten om att det är lugnet innan stormen! Snart kommer det vara fullt istället, snart då de som avgav ett löfte när klockan slog 2017, köper sitt kort. Och jag kom att tänka på det här med nyårslöften. Själv avger jag inga. Varför? För ett löfte är något jag lovar. Och avger jag ett löfte bygger jag upp en förväntan. Och bygger jag upp en förväntan bygger jag upp ett inre krav. Och lyckas jag inte hålla mitt löfte blir jag besviken, och känner mig misslyckad. Och vad vinner jag på det? Ingenting! Mål däremot sätter jag upp. För det innebär att jag vill något, men jag MÅSTE inte något! Och det gör mig i stället motiverad! Men mina mål är inte kopplade till datum eller årtal. Mina mål sträcker sig bortom sånt! Sen är alla olika. Vissa kanske helt enkelt blir hjälpta av nyårslöften. Men jag blir inte det! Och jag kommer alltid utgå ifrån vad som är bäst för MIG!"
@rebeccanordstrom

Jag likt denna tjej har sen länge slutat med nyårslöften. Just av anledningen att jag är för ambitiös även när gäller mig själv och enkelt sätter hög press på mig själv. Misslyckas jag dock kan skadan bli stor och jag kan må riktigt uselt. Det är vad jag anser en onödig sak att må dåligt över. Sen den insikten kom har jag helt enkelt bara lagt av. Därför försöker jag bara i årsskiftet fundera lite på om det är något jag skulle vilja jobba med. För skojs skull. Vissa år har det till exempel varit att jag ska prova lära mig äta något. I år har jag bara kommit fram till en sak - att jag ska försöka bli av med min fobi för att ringa viktiga samtal. 

Jag har alltid haft svårt för detta. En fobi och ångest inför som ibland stannat kvar även efter. När jag ringer allt från läkare, jobb till olika företag och privatpersoner. De ända jag inte haft svårt för är personer jag känner. Jag vet inte vart denna fobi uppstod och jag vet inte varför jag har sådant motstånd mot något som många ändå tycker är lite jobbigt. Tror det grundar sig lite i rädslan att göra bort sig, säga fel eller inte veta vad jag ska svara. Men det är något jag vill undersöka mer i år. Nu när jag snart är 21 kan jag ju inte be mamma och pappa ringa åt mig längre!

Kvällsdravel - the meaning of control

Jag älskar december. Men ibland kan den göra mig galen också. Det är så mycket som vi ska och vill hinna med under denna månad samtidigt som vi mitt i allt ska finna ro att njuta också. Det är på få dagar det ska hinnas med mycket och jag känner mig stressad ikväll!

Jag är känslig för stress, eller snarare otroligt känslig för att mista kontroll. Så fort jag inte har saker svart på vitt, en plan eller någon form av visuell kontroll så triggar det igång min ångest och oro. Speciellt i samspel med andra. Jag har varit så under en lång tid och jag tror det beror mycket på att jag inte litar på människor. Vilket också har sina anledningar, men som jag tror är en stor bov i dramat. Jag intalar mig att jag måste vara med och påverka saker själv, för att jag inte litar på att någon annan kan lösa det. Speciellt när det handlar om mig eller något jag är involverad i. Jag kan inte vara spontan, jag kan inte "se hur det går" och jag kan inte släppa den där kontrollen och planeringen. 

Ni kan ju tänka er själva vem jag var under grupparbeten i skolan? Jag har tagit på mig så mycket ansvar genom åren, onödigt ansvar som gjort mig trött och ibland väldigt ledsen. Men det var alltid så att trots frustrationen så vågade jag inte lämna det ifrån mig eller helt enkelt skita i det. För det är en del av mig; hon som vill vara duktig, hon som vill göra alla nöjda, visa sig ansvarsfull, visa sig ambitiös och visa sig duglig. 

Sen är jag inte dålig på att samarbeta med människor, missförstå mig inte. Jag lyssnar och tar gärna åt mig av andras åsikter. Men det var som i skolan; att placera en A-elev med tre elever som satsar på E blir inget annat än kaos för den som vill ha högt betyg. Hela ansvaret och arbetet läggs på A-eleven och du har inget val än att anta dig det - om du inte nöjer dig med lägre betyg? Men under hela din skoltid har du inte gjort det och du litar inte på att någon annan tar det ansvaret - så vad gör du? Jo, du delar ut uppgifterna, ser till så alla gör sitt för att sen sitta kvällen innan redovisningen och skriva rent varje persons arbete.

Jag vet att detta är ett problem. För det sker även utanför skolan. Jag antar mig uppgifter, intalar mig skyldigheter och klandrar mig själv för misslyckanden som jag egentligen inte bär ansvaret för. För att bära på ängslan av att inte lita på någon och samtidigt inte kunna hantera misslyckanden gör en bara väldigt orolig. Så ibland önskar jag att jag kunde fått hamna med A-eleverna. Så vi hade kunnat dela kunskap och lära oss av varandra. I stället för att leva upp till något som skulle representera fyra personers gemensamma arbete.